|
||||||||||||||||||
Ett ändamålsenligt ansvarsområde
Jag kan våga mig på en hypotes som säger att nationalbibliotek etablerade under de senaste 50 åren ofta är exklusivt koncentrerade kring just den huvuduppgiften. Det tryckta ordet avsedd för allmän spridning skall bevaras. Så är fallet i exv. Tyskland med Deutsche Bibliothek. I länder med lång och obruten historia är det olika traditioner som spelar in. För Sveriges vidkommande (liksom för övrigt i Danmark, Storbritannien, Nederländerna o.s.v.) var biblioteket ursprungligen en del av kungens kansli och det har speglat samlingarna framväxt och nuvarande uppläggning. Det vill säga här finns böcker som också skall underlätta rikets skötsel. I Norge och Finland samsades nationalbiblioteksfunktionen med funktionen att vara universitetsbibliotek. En princip som överlevt och funnits kvar ända in i vår tid. När Norge nu byter modell väljer man följdriktigt en som liknar den tyska. I Sverige skedde en viss förskjutning i terminologin redan i slutet av 1800-talet. Som ganska ny myndighet, KB blev sin egen 1878, startade arbetet med Accessionskatalogen (AK) i mitten av 188o-talet. Den skulle förteckna samtliga inköp av utländsk litteratur till svenska vetenskapliga bibliotek. Förutom att bli ett utmärkt hjälpmedel då det gällde att lokalisera litteratur så blev AK också ett bra underlag vid katalogisering. Varje enskild bok behövde bara katalogiseras en gång. Accessionskatalogen har sedermera utvecklats till det LIBRIS-system som vi har idag. Under 1980-talet fanns det en ambition att allt fler funktion lades till KB. KB fick ansvar för samordning och utveckling av det svenska forskningsbiblioteksväsendet 1988. En praktfull och svårbemästrad uppgift. LIBRIS skulle utvecklas till ett nationellt bibliotekssystem med nya funktioner. Någon liknande utveckling kan knappast skönjas i Europa för övrigt. Det svenska nationalbiblioteket avviker med andra ord på flera områden från systerbiblioteken i Europa och världen. Vi har fler uppgifter och ett väsentligt större ansvarsområde. Frågan är om det har varit en bra utveckling? En företrädare i ämbetet med stora ambitioner kallades av omgivningen för ”världsbibliotekarien”. Han hade säkerligen inte haft något emot dagens situation som han själv aktivt strävade emot men inte lyckades fullfölja. Den har helt klart medfört att omvärldsbevakningen ökat och att institutionen öppnat sig för kritik. Så länge nationalbiblioteket hanterar ”kärnuppgifterna” (samla, bevara, beskriva, tillhandahålla det nationella trycket) är det inte många som kommer med synpunkter. Men i samma stund som man tar steget att också bli en central institution för biblioteksutveckling och samordning så förändras situationen. Kritiken kan vara av olika slag. Ibland är den rättvis och manar till eftertanke. Ibland är den orättvis och väcker irritation. Det finns också alltid intressemotsättningar ”på fältet”. Det kan vara svårt att manövrera mellan skiljaktighetern. Det är en omvittnad sanning att många vill samordna men få vill bli samordnade. Att samla ett antal uppgifter i en och samma organisation och inte splittra dem på olika aktörer har sina definitiva fördelar. Förmågan att tänka på helheten ökar, kompetens kan inhämtas från flera håll internt, man behöver inte i varje enskilt läge lita till externa experter, det finns möjlighet att samordna och effektivisera verksamheter, exv. teknikstöd, medarbetarna arbetar i en kreativ miljö. Faran för självöverskattning minskar, kritik blir lättare att ta till sig. Nackdelarna är kanske främst att uppgifter som kan förefalla mera spektakulära kan ta överhanden, intresset och engagemanget i ”kärnuppgifterna” kan minska. Uppdragsgivarna, som ofta inte är så oerhört insatta i sakområdet, ser ”bara” det politiskt gångbara och intresserar sig inte i det långsiktiga som kan uppfattas som lite tråkigt och odramatiskt. Ser vi till hur det fungerat i praktiken i Sverige kan vi konstatera att vi arbetat efter två modeller. Under 70- och 80-talen etablerades egna myndigheter i syfte att samordna informationsförsörjningen. Först SINFDOK (Statens råd för vetenskaplig information och dokumentation) fram till 1978 och därefter DFI (Delegationen för vetenskaplig och teknisk information) till 1988. Då integrerades samordnings- och utvecklingsuppgifterna i KB och de har förblivit där till idag. Både SINFDOK och DFI spelade stor roll för att höja kompetensnivån inom informationsförsörjningsområdet. Man finansierade ett stort antal projekt av teknisk, sociologisk och informationsekonomisk natur samt upprättade program för erfarenhetsutbyte nationellt och internationellt. Den kritik som successivt växte sig allt starkare tog fasta just på den isolering man tyckte organisationen befann sig i, trots referensgrupper och styrgrupper. Det fanns ingen moderorganisation att falla tillbaka på. Specialistkompetens måste köpas in utifrån och förtroendet bland de institutioner som skulle samordnas minskade allt efter som. Man kan fråga sig om kritiken berodde på ett verkligt faktaunderlag eller om kritikerna ville ha en förändring som snarare tillfredställde deras egna önskemål. Efter hand tappar en organisation ibland tempo och det kanske var precis det som hände. För nationalbibliotekets del betydde integreringen av utvecklings- och samordningsresurserna, samt att LIBRIS-verksamheten samlades på ett ställe, en väldig skjuts framåt. Den gav stimulans på alla plan. KB hamnade i centrum på ett sätt man aldrig gjort tidigare. Särskilt påtagligt blev det efter det att det gamla huset fått en helt ny skepnad: ny byggnad, nya uppgifter och nya möjligheter. Men den komplexa organisationen skapade också motsättningar mellan enheter och avdelningar. Genom uppskattande och konstruktiva kontakter med uppdragsgivarna har extra medel tillskjutits som motverkat svårigheterna. För omvärlden har det ibland varit svårt att förstå de prioriteringar som gjorts, men den förmånliga situation där grundanslagen för de samordnande uppgifterna inte minskat utan snarare följt med den allmänna kostnadsutvecklingen har dämpat invändningarna. Förutom de anslag som obrutet utgått för samordning- utveckling och LIBRIS genom åren så har KB fått särskilt stöd för andra särskilda insatser. Fjärrlånekompensationen med 10 miljoner kronor introducerade 1996. LIBRIS fick sammanlagt 27 miljoner extra för utveckling 1997-2000. Regeringen och KB har gemensamt 1999-2002 satsat knappt 40 miljoner kronor på avtalslicenser för elektroniska tidskrifter. Inför år 2000 fick KB ett särskilt anslag på 2 miljoner kronor för att hantera insamlingen av den svenska webben. KBs budget reglerades i anslutning omorganisationen med 23 miljoner kronor 2001. Så här i efterhand kan man konstatera att utvecklingen på det hela taget varit positiv för nationalbiblioteket som helhet i dess olika roller. I jämförelse med samhällsutvecklingen i övrigt har biblioteken när det gäller central tilldelning via KB inte blivit missgynnade. För DFI betydde hela 80-talet en successiv nedskrivning av anslagen. Ser vi till den ekonomiska utvecklingen har beslutet att lägga ytterligare uppgifter på KB varit till fördel för hela biblioteks- och informationsförsörjningsområdet. Däremot kan det alltid diskuteras om resultatet av de gjorda insatserna står i proportion till nedlagda resurser. På ett antal punkter har satsningarna varit framgångsrika som visats ovan men jag tror ändå framtiden får utvisa de mera långsiktiga effekterna. URN:NBN:fi-fe20031599 |
||||||||||||||||||
