« Lidman, Tomas. Behövs nationalbiblioteken? Julkaisussa Kirja tietoverkkojen maailmassa. Toimittaja Inkeri Salonharju. Verkkojulkaisu. Helsinki: Helsingin yliopiston kirjasto, 2003. Saatavana http://www.lib.helsinki.fi/julkaisut/kirjatietoverkkojenmaailmassa/ ISBN 951-10-1320-6. Artikkelin URN:NBN:fi-fe20031600.


Tomas Lidman

Behövs nationalbiblioteken?


Bevarandet – en självklarhet?

Sällan har vi läst så många upprörda artiklar om behovet av böcker, arkiv och museer och sett så många människor uttala sig i affekt om bokbål och museistölder som just i dessa dagar då nationalbiblioteket i Bagdad brinner (april 2003). Över hela världen har experter och journalister utgjutit sitt förakt för de barbarer som åstadkommit förstörelsen; civilisationens slutgiltiga kollaps. ”So yesterday was the burning of book. First came the looters, than came the arsonists. It was the final chapter in the sack of Baghdad. The National Library and Archives, a priceless treasure of Ottoman historical documents including the old Royal archives of Iraque was turned to ashes in 3000 degrees of heat” (Robert Fisk i The Independence 2003-04-15).

Vi känner alla sorg och uppgivenhet inför de tragiska händelserna i Irak. Samhället och medborgarna har mangrant stått upp för bevarandet av vårt gemensamma kulturarv. Ingen anständig människa har en avvikande uppfattning.

Om vi från denna ohyggliga katastrof vänder våra blickar hemåt och försöker analysera hur vi själva, i Sverige, betraktar vårt eget kulturarv och vårt eget nationalbibliotek, KB, kan man kanske förvånas över att många som bor i landet över huvud taget inte vet att KB existerar. Någon kanske påstår att hälsan tiger still. Men nästan varje dag får jag frågan vad KB egentligen är för en institution. Ofta ser man oss som ett större folkbibliotek alternativt ett mycket exklusivt forskningsbibliotek för några få utvalda. Den värdiga entrén avskräcker och det bevakningssystem vi tvingats införa upplevs som besvärande. Många känner till det stora gula huset i Humlegården – som en solitär i den enda parken av rang i Stockholm – men få vet dess funktion.

Den här situationen är ett problem i det samhälle vi är på väg att skapa. Det finns inte några eviga värden längre. Idag handlar det oftare om att välja bort, prioritera, sovra, vara förändringsbenägen än att spara och ta om hand och vårda. Nationalbiblioteken är inga moderna företeelser. Ofta har de 100-tals år på nacken. De är väldiga kolosser – som lastfartyg - svåra att manövrera och långsamma och dessutom kostsamma. Våra politiker förefaller ibland sakna förståelse för att själva idén med KB är idén om ständig tillväxt och evig tillvaro. Nationalbiblioteken är och kommer alltid att vara ett konstant problem. De växer, kräver nya utrymmen, ny personal och ny utrustning. De är också svåra att applicera modern organisationsteori på. På vissa områden går det bra. Man kan strömlinjeforma vissa arbetsmoment som bokens väg och hantering av diverse rutiner. Man kan dela upp avdelningarna i olika linjer och matriser men andra faktorer är svårare att påverka som inflödet av information. En normal arbetsdag flyter över 1000 försändelser in genom KB:s vaktmästeri. De skall processas genom organisationen. Sorteras, förtecknas förpackas och placeras. Därutöver besöks biblioteket av ca 800 personer dagligen som skall betjänas och underhållas. Tekniken, som blir ett allt viktigare hjälpmedel i jakten på den sökta informationen, skall fungera. Regering och riksdag ställer allt högre krav på redovisning och ekonomistyrning. Ett nationalbibliotek är en jätteorganisation. Gör tankeexperimentet att jämföra KB med NK eller en stor ICA-handel. De allra största butikerna har mellan 5 000 och 10 000 varor i sitt sortiment. KB har närmare 4 miljoner.

Det finns alltså gränser för vad som kan rationaliseras bort utan att själva grunden för verksamheten undermineras. Det sparkrav som uppdragsgivarna lägger på sina myndigheter – 2% per år - går således inte automatiskt att överföras på våra minnesinstitutioner. Vi spelar helt enkelt i en annan division.

Hur bär vi oss då åt för att göra vår verksamhet begriplig och attraktiv och få de resurser som behövs för att styra skutan vidare? För de redan frälsta är det inga problem. Snarare är problemet det omvända. Från den sidan önskar man så få nymodigheter som möjligt. Man vill behålla guldkornet för sig själva och man känner ingen press ovanifrån. Uppdragsgivarna ser däremot gärna att skattebetalarna i gemen får valuta för pengarna och att de får kunskap om de oerhörda rikedomar som ligger dolda i våra magasin.


En aktivare roll i samhället

Jag kommer väl ihåg de diskussioner jag hade med utbildningsdepartementets företrädare inför min utnämning till ny riksbibliotekarie i oktober 1995. I anteckningar från de diskussioner som fördes på kvällen onsdagen den 27 september, ser jag hur statssekreteraren Göran Löfdahl tydligt markerade KB:s roll som ett centrum för den nationella bibliotekspolitiken. Han ville se ett KB som tydligt tonade fram på kartan såväl som en framstående kulturinstitution som ett kompetenscentrum för biblioteksutveckling på olika områden. ”Ni måste delta i debatten”, sa han, ”alla som yttrar sig i dag i biblioteksfrågor är ju så gamla och har redan sagt sina otaliga gånger”. Göran Löfdahl drev alltså hårt på KB för att vi skulle spela en aktivare roll i samhället. En älsklingstanke han närde var också att KB borde verka för ett närmare samarbete över biblioteksgränserna. Han hade även stöd för sina idéer hos den dåvarande utbildningsministern Carl Tham.

En verksamhet som verkligen riktar sig till användare utanför den inre cirkeln är arbetet med det elektroniska biblioteket. Här kan KB (liksom övriga minnesinstitutioner) visa upp vad man har och vad man kan. Denna nya serviceform är också en riktig succé. Antalet användare som loggar in på KB:s hemsidor stiger kontinuerligt och utgjorde 2002 knappt 1,2 miljoner. Här finns en hel del att hämta men många riskerar att bli besvikna då de originaldokument som går att få fram fortfarande är ganska få. Att börja digitalisera samlingarna i större omfattning är oerhört kostsamt och låter sig inte göras i en handvändning. KB har till dess att regering och riksdag skjuter till extra medel valt att gå fram långsamt. Det är ett diskutabelt beslut – där våra vänner i Helsingfors valt en helt annan strategi – men nödvändigt under nuvarande omständigheter. Helt klart är emellertid att en kraftfull satsning på att digitalisera viktiga handlingar, exempelvis från Sveriges historia, Strindberg eller någon annan central person eller funktion, skulle betyda oerhört mycket för att skapa kunskap och intresse kring KB.


Ett ändamålsenligt ansvarsområde

En fråga som jag kanske borde ställt inledningsvis är den, vad som egentligen menas med nationalbibliotek? Det är verkligen inget entydigt begrepp. Vanligtvis förknippar vi termen med insamlandet, bevarandet, beskrivandet och tillhandahållandet av ett lands tryckta böcker. Alla är överens om den grunddefinitionen. Men ser vi sedan till hur situationen verkligen ser ut runt om oss så är det snarare tillfälligheter som utgjort grunden för verksamheterna.

Jag kan våga mig på en hypotes som säger att nationalbibliotek etablerade under de senaste 50 åren ofta är exklusivt koncentrerade kring just den huvuduppgiften. Det tryckta ordet avsedd för allmän spridning skall bevaras. Så är fallet i exv. Tyskland med Deutsche Bibliothek. I länder med lång och obruten historia är det olika traditioner som spelar in. För Sveriges vidkommande (liksom för övrigt i Danmark, Storbritannien, Nederländerna o.s.v.) var biblioteket ursprungligen en del av kungens kansli och det har speglat samlingarna framväxt och nuvarande uppläggning. Det vill säga här finns böcker som också skall underlätta rikets skötsel. I Norge och Finland samsades nationalbiblioteksfunktionen med funktionen att vara universitetsbibliotek. En princip som överlevt och funnits kvar ända in i vår tid. När Norge nu byter modell väljer man följdriktigt en som liknar den tyska.

I Sverige skedde en viss förskjutning i terminologin redan i slutet av 1800-talet. Som ganska ny myndighet, KB blev sin egen 1878, startade arbetet med Accessionskatalogen (AK) i mitten av 188o-talet. Den skulle förteckna samtliga inköp av utländsk litteratur till svenska vetenskapliga bibliotek. Förutom att bli ett utmärkt hjälpmedel då det gällde att lokalisera litteratur så blev AK också ett bra underlag vid katalogisering. Varje enskild bok behövde bara katalogiseras en gång. Accessionskatalogen har sedermera utvecklats till det LIBRIS-system som vi har idag. Under 1980-talet fanns det en ambition att allt fler funktion lades till KB. KB fick ansvar för samordning och utveckling av det svenska forskningsbiblioteksväsendet 1988. En praktfull och svårbemästrad uppgift. LIBRIS skulle utvecklas till ett nationellt bibliotekssystem med nya funktioner. Någon liknande utveckling kan knappast skönjas i Europa för övrigt.

Det svenska nationalbiblioteket avviker med andra ord på flera områden från systerbiblioteken i Europa och världen. Vi har fler uppgifter och ett väsentligt större ansvarsområde.

Frågan är om det har varit en bra utveckling? En företrädare i ämbetet med stora ambitioner kallades av omgivningen för ”världsbibliotekarien”. Han hade säkerligen inte haft något emot dagens situation som han själv aktivt strävade emot men inte lyckades fullfölja. Den har helt klart medfört att omvärldsbevakningen ökat och att institutionen öppnat sig för kritik. Så länge nationalbiblioteket hanterar ”kärnuppgifterna” (samla, bevara, beskriva, tillhandahålla det nationella trycket) är det inte många som kommer med synpunkter. Men i samma stund som man tar steget att också bli en central institution för biblioteksutveckling och samordning så förändras situationen. Kritiken kan vara av olika slag. Ibland är den rättvis och manar till eftertanke. Ibland är den orättvis och väcker irritation. Det finns också alltid intressemotsättningar ”på fältet”. Det kan vara svårt att manövrera mellan skiljaktighetern. Det är en omvittnad sanning att många vill samordna men få vill bli samordnade.

Att samla ett antal uppgifter i en och samma organisation och inte splittra dem på olika aktörer har sina definitiva fördelar. Förmågan att tänka på helheten ökar, kompetens kan inhämtas från flera håll internt, man behöver inte i varje enskilt läge lita till externa experter, det finns möjlighet att samordna och effektivisera verksamheter, exv. teknikstöd, medarbetarna arbetar i en kreativ miljö. Faran för självöverskattning minskar, kritik blir lättare att ta till sig. Nackdelarna är kanske främst att uppgifter som kan förefalla mera spektakulära kan ta överhanden, intresset och engagemanget i ”kärnuppgifterna” kan minska. Uppdragsgivarna, som ofta inte är så oerhört insatta i sakområdet, ser ”bara” det politiskt gångbara och intresserar sig inte i det långsiktiga som kan uppfattas som lite tråkigt och odramatiskt.

Ser vi till hur det fungerat i praktiken i Sverige kan vi konstatera att vi arbetat efter två modeller. Under 70- och 80-talen etablerades egna myndigheter i syfte att samordna informationsförsörjningen. Först SINFDOK (Statens råd för vetenskaplig information och dokumentation) fram till 1978 och därefter DFI (Delegationen för vetenskaplig och teknisk information) till 1988. Då integrerades samordnings- och utvecklingsuppgifterna i KB och de har förblivit där till idag. Både SINFDOK och DFI spelade stor roll för att höja kompetensnivån inom informationsförsörjningsområdet. Man finansierade ett stort antal projekt av teknisk, sociologisk och informationsekonomisk natur samt upprättade program för erfarenhetsutbyte nationellt och internationellt. Den kritik som successivt växte sig allt starkare tog fasta just på den isolering man tyckte organisationen befann sig i, trots referensgrupper och styrgrupper. Det fanns ingen moderorganisation att falla tillbaka på. Specialistkompetens måste köpas in utifrån och förtroendet bland de institutioner som skulle samordnas minskade allt efter som. Man kan fråga sig om kritiken berodde på ett verkligt faktaunderlag eller om kritikerna ville ha en förändring som snarare tillfredställde deras egna önskemål. Efter hand tappar en organisation ibland tempo och det kanske var precis det som hände.

För nationalbibliotekets del betydde integreringen av utvecklings- och samordningsresurserna, samt att LIBRIS-verksamheten samlades på ett ställe, en väldig skjuts framåt. Den gav stimulans på alla plan. KB hamnade i centrum på ett sätt man aldrig gjort tidigare. Särskilt påtagligt blev det efter det att det gamla huset fått en helt ny skepnad: ny byggnad, nya uppgifter och nya möjligheter. Men den komplexa organisationen skapade också motsättningar mellan enheter och avdelningar. Genom uppskattande och konstruktiva kontakter med uppdragsgivarna har extra medel tillskjutits som motverkat svårigheterna. För omvärlden har det ibland varit svårt att förstå de prioriteringar som gjorts, men den förmånliga situation där grundanslagen för de samordnande uppgifterna inte minskat utan snarare följt med den allmänna kostnadsutvecklingen har dämpat invändningarna. Förutom de anslag som obrutet utgått för samordning- utveckling och LIBRIS genom åren så har KB fått särskilt stöd för andra särskilda insatser. Fjärrlånekompensationen med 10 miljoner kronor introducerade 1996. LIBRIS fick sammanlagt 27 miljoner extra för utveckling 1997-2000.

Regeringen och KB har gemensamt 1999-2002 satsat knappt 40 miljoner kronor på avtalslicenser för elektroniska tidskrifter. Inför år 2000 fick KB ett särskilt anslag på 2 miljoner kronor för att hantera insamlingen av den svenska webben. KBs budget reglerades i anslutning omorganisationen med 23 miljoner kronor 2001. Så här i efterhand kan man konstatera att utvecklingen på det hela taget varit positiv för nationalbiblioteket som helhet i dess olika roller. I jämförelse med samhällsutvecklingen i övrigt har biblioteken när det gäller central tilldelning via KB inte blivit missgynnade. För DFI betydde hela 80-talet en successiv nedskrivning av anslagen. Ser vi till den ekonomiska utvecklingen har beslutet att lägga ytterligare uppgifter på KB varit till fördel för hela biblioteks- och informationsförsörjningsområdet.

Däremot kan det alltid diskuteras om resultatet av de gjorda insatserna står i proportion till nedlagda resurser. På ett antal punkter har satsningarna varit framgångsrika som visats ovan men jag tror ändå framtiden får utvisa de mera långsiktiga effekterna.


Tryck på ”delete” – nationalbiblioteket lagrar

Ibland händer det att jag får frågan om det verkligen behövs ett nationalbibliotek då den mesta informationen ändå går att få tag på via näten. Jag brukar då berätta, att visserligen har vi miljontals dokument lagrade digitalt i våra valv och rent kvantitativt överstiger nu nyaccession av digitala dokument de som kommer in i pappersform. Men, som sagts ovan, fortfarande får vi ca 1000 tryck per dag. Och så kommer situationen att förbli för lång tid framöver. Sedan brukar jag framhålla att även digitala dokument måste sparas och tas om hand för att kunna tillhandahållas i framtiden. De digitala dokumenten har ofta en kort livslängd och plötsligt är de väck från webben. Här kommer nationalbiblioteket in i bilden som en stark aktör. Starkare än någonsin tidigare nu när det är så lätt att trycka på ”delete”-knappen. De allra flesta som sprider information via nät och elektroniskt inser också att deras produkter måste ta vägen någonstans – lagras - för att överleva in i framtiden.